Klimat-förnekelse i Sveriges riksdag

by Paul Glantz, Associate Professor, Stockholm University

Idag sprids falska påståenden om klimatet framförallt i sociala medier, men ett av Sveriges riksdagspartier, Sverigedemokraterna, bidrar också till att det sker. Sverige har ingen klimatkris, och om den finns så finns den någon annanstans och vi är inte ansvariga, menar partiet. Med denna argumentation fångar man upp klimatskeptiker och de som ser det som en orättvisa att vi skulle behöva göra något åt saken, men man garderar sig samtidigt om man blir kritiserad för att förneka vetenskapen. Då har man bara sagt att klimatkrisen inte är ett problem för Sverige. Nytt för denna mandatperiod är att Elsa Widding som representerar Sverigedemokraterna sitter som ledamot i miljö- och jordbruksutskottet. Elsa Widding gör sig skyldig till uppenbar klimatförnekelse genom att sprida falska påståenden om klimatförändringarna.

Klimatförnekarnas strategi är att förmedla desinformation och förvillelser som sår tvivel om att ansvaret ligger hos den enskilda människan eller landet som helhet. Det är otroligt svårt för en lekman att genomskåda, men även tidsödande för en som är insatt, att bemöta falska påstående som berör klimatet. Därför är det extra viktigt att känna igen de vanligaste felaktiga resonemangen. Elsa Widdings utspel har tidigare granskats noggrant av författaren Maths Nilsson på hans blogg. Vi har tittat igenom hans resonemang och står bakom dem. I boken ”Spelet om klimatet” har Maths Nilsson gjort ett gediget bredare arbete med att granska påståenden och myter som klimatförnekarna sprider. Vi rekommenderar också en artikel i Dagens Nyheter (DN_augusti2021), där Maths Nilsson beskriver hur lögner i klimatfrågan skapas och sprids. Maria Gunther, DN:s vetenskapsredaktör, har i sin tur tagit fram elva vetenskapliga svar på klimatförnekarnas favoritargument (DN_jan2020).

Här vill vi också ta upp exempel och syna ett av Elsa Widdings mest förledande utspel – nämligen att hon ifrågasätter människans påverkan på växthuseffekten. Det har hon gjort vid flera tillfällen och här ges två exempel. I en intervju i Det goda samhället 2019 påstår hon följande: ”Koldioxidhypotesen lades fram redan 1816 men är fortfarande inte mer än just en hypotes.” I en intervju i Kvartal (9 oktober) säger hon följande ”Koldioxidhypotesen är inte på nåt sätt bevisad utan en hypotes bland många andra.” I strategin för att stödja påståendet döljer hon fakta och det kan exempelvis ske med en graf som visar temperaturförändringar men inte exakt vilken period som avses. På så vis tycks hon visa att klimatförändringen inte är unik i ett historiskt perspektiv. I hennes bok ”Klimatkarusellen” går det att få fram att figuren som påståendet baseras på slutar vid år 1855, det vill säga att den nutida perioden med mänskliga utsläpp av växthusgaser inte är inkluderad. Skribenten Maths Nilsson har sakkunnigt visat att Elsa Widding mixtrar med grafer men också hänvisar till mixtrade grafer. Ett typexempel på det senare är hänvisningen till en mixtrad figur framtagen av Patrick Moore som visar att mängden koldioxid har minskat konstant under miljontals år fram till idag. Elsa Widding påstår: ”koldioxiden sjunker faktiskt och vi snarare borde oroa oss för den nedre gränsen på 150 ppm då växter ska ha svårt att klara sig”. Det här är falskt. Som vi visar nedan med figur 1 har koldioxidhalten istället ökat stort i nutid (en unik ökning), varit mer eller mindre konstant innan dess och tillbaks nästan tio tusen år tillbaks i tiden då den senaste istiden upphörde (däremot har den varierat stort under perioder av istider och mellanistider och här går det att läsa orsak till detta: theory by Milutin Milanković). Koldioxidhalten är idag i själva verket den högsta på 3 miljoner år. På det här viset skapar Elsa Widding förvirring. Påståendena är svåra att kontrollera för den som inte är insatt och det verkar skenbart som om det inte råder vetenskaplig konsensus i klimatfrågan (vilket hon exempelvis påstår i SwebbTVS höstkonferens 2019).

Genom att mixtra med grafer och förvanska fakta likställer Elsa Widding den naturliga växthuseffekten med den förstärkta växthuseffekten orsakad av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Den naturliga växthuseffekten är fundamental och en förutsättning för allt liv på jorden. Här är vattenånga den viktigaste växthusgasen, men det är de mänskliga utsläppen av koldioxid, metan, dikväveoxid etc. som har lett till en ökad växthuseffekt och att jorden värms upp snabbt i nutid (SPM A.1.2 in IPCC 2021). Mänsklig koldioxid är det stora hotet då växthusgasen har haft den största påverkan på den förstärkta växthuseffekten fram till idag samtidigt som den är långlivad och påverkar klimatet i hundratals till tusentals år. Faktum är att historiskt har relativt rika länder som Sverige med stora utsläpp orsakat den största påverkan på växthuseffekten och den globala uppvärmningen, samtidigt som fattigare länder är mest sårbara för konsekvenserna av en varmare värld. Klimatförändringarna är allvarliga då miljarder människor redan har blivit drabbade, men även ekosystem har påverkats negativt (IPCC 2022).

Att det är mänskliga utsläpp av växthusgaser som påverkar klimatförändringarna är otvetydigt enligt den senaste vetenskapliga rapporten från FN:s klimatpanel (”unequivocally caused by human activities”, IPCC, 2021). Flera stora sammanställningar har gjorts och kommit fram till liknande resultat när det gäller människans påverkan. Över 95% procent av alla aktiva klimatforskare i världen är överens om att våra utsläpp av växthusgaser värmer upp planeten (e.g. Anderegg et al, 2010, Lynas et al, 2021). Samtidigt har 198 vetenskapsakademier och andra vetenskapsorganisationer i världen deklarerat att de är övertygade om att den globala uppvärmningen beror på människans utsläpp av växthusgaser (HumanClimateChange). Rapporten från FN:s klimatpanel visar också att den pågående uppvärmningen är snabb och den intensifieras – framförallt över land där temperaturen har stigit med 1,6 grader jämfört med 0,9 grader över hav (SPM A.1.2 in IPCC 2021).

This graph, based on the comparison of atmospheric samples contained in ice cores and more recent direct measurements, provides evidence that atmospheric CO2 has increased since the Industrial Revolution. (Credit: Luthi, D., et al.. 2008; Etheridge, D.M., et al. 2010; Vostok ice core data/J.R. Petit et al.; NOAA Maun

De politiska partiernas klimatpolitik – analys av klimatforskare

Klimatforskare granskar partiernas politik: vilka lyssnar på vetenskapen och vilka är sämst i klassen?

Merparten av de politiska partierna har för stort fokus, och en övertro, på tekniska lösningar, snarare än att förändra de beteenden och system som orsakar klimatkrisen. Med MP och V som undantag. Det visar en ny rapport framtagen av forskare som har analyserat riksdagspartiernas klimatpolitik inför valet 2022. Rapporten baseras på enkätsvar om respektive partis klimatpolitik. Moderaterna besvarade inte enkäten.


Omfattande klimatåtgärder: Miljöpartiet och Vänsterpartiet

Miljöpartiets energipolitik har vissa brister men generellt är deras klimatpolitik i stort sett i linje med vad vetenskapen säger behövs. Bland annat genom att erkänna behovet av att minska konsumtionen och att ta hänsyn till Parisavtalets rättviseaspekt.

Vänsterpartiets mål är ambitiösa och man tar såväl klimatvetenskapen som rättviseperspektivet på allvar. Men planerna för hur växthusgasutsläppen ska reduceras når inte ända fram. Partiet visar en övertro gällande stora investeringar som ger effekt på sikt men som inte ger utsläppsminskningar i närtid. Man låter också målkonflikter, såsom energikrisen orsakad av kriget i Ukraina, skjuta åtgärder på framtiden.

Långsamt och otillräckligt: Liberalerna, Centerpartiet, och Socialdemokraterna

Liberalerna har en välutvecklad sammanhängande logik för klimatåtgärder, men betonar ekonomiska styrmedel på bekostnad av regleringar och direkta investeringar som forskning visat också är nödvändiga för en snabbt och rättvis omställning.

Centerpartiet har flera bra idéer, inte minst kring cirkularitet, men otillräckliga strategier för att förverkliga planerna.

Både partier har fokus på tekniska lösningar som går långt utöver vad som är möjligt eller realistiskt det närmaste decenniet.

Socialdemokraterna lämnar ett svagt bidrag som mest upprätthåller status quo.

Dessa partier har en klimatpolitik som enligt forskningen är otillräcklig för att hantera krisen. De behöver revidera delar av sin politik för att göra den mer evidensbaserad och verkningsfull.

Går bakåt: Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna

Kristdemokraterna säger sig stödja Sveriges klimatmål men har ingen politik för att uppnå det. Sverigedemokraterna förnekar helt och hållet att Sverige har en klimatkris.

Vi bedömer att dessa partier aktivt förhindrar klimatomställningen i Sverige. Deras politik är inte i linje med vetenskapen.

*Moderaterna valde att inte delta i undersökningen och vi kan därför inte bedöma deras klimatpolitik. Men partiet planerar att regera tillsammans med Kristdemokraterna och Liberalerna, och med stöd av Sverigedemokraterna, vilket riskerar att innebära en mycket otillräcklig klimatpolitik.

Om rapporten: Analys av sju riksdagspartiers klimatpolitik utförd av klimat- och omställningsforskare: Sveriges klimatpolitik inför riksdagsvalet 2022 enligt Researchers’ Desk (sammanfattning)

Riksdagspartiernas partiernas svar på enkät om sina klimatmål och sin politik används som underlag för denna kvalitativa analys och bedömning.

Om författare:

Researchers’ Desk är en oberoende, ideell organisation, med över 80 ledande forskare i Sverige, som arbetar med olika aspekter av klimatförändringarna.

Kimberly Nicholas, Erik Pihl, Maria Wolrath Söderberg, Jessika Luth Richter, Svetlana Gross, Åsa Kasimir, Thomas Hahn, Wim Carton och Alasdair Skelton

Tidigare publicerat:

Mål för territoriella utsläpp, av Alasdair Skelton, Paul Glantz, och Kimberly Nicholas

Mål för LULUCF-sektorn, av Erik Pihl, Åsa Kasimir, och Peter Roberntz

Kontakt:

Kimberly Nicholas

Docent, Lunds Universitet

Kimberly.nicholas@lucsus.lu.se

046 222 68 12

How did the CO2 concentration in Earth’s atmosphere once decrease?

by David Armstrong McKay and Paul Glantz

During the Cenozoic era – i.e. 66 million years ago until today – the Earth’s climate has shifted from a hot ‘Greenhouse’ state with no polar ice sheets to the cool ‘Icehouse’ state with polar ice sheets that we’re in today. This is revealed by palaeorecords from ancient single-celled marine organisms such as ‘benthic foraminifera’ that provide a geochemical record of past temperatures, ice sheets, and CO2 levels [Zachos et al., 2001b, 2008]. During this time atmospheric CO2 has gradually declined from ~1000 ppm in the Eocene to below ~300 ppm during the late Miocene [Pearson and Palmer, 2000; Royer et al., 2001; Beerling and Royer, 2011]. This decline has been hypothesised to be the result of either declining volcanic emissions as the rate at which new ocean crust forms has slowed, increased rates of silicate rock weathering (a chemical reaction which draws down CO2) due to the tectonic uplift of the Himalayas, or increased burial of carbon in seafloor sediment as a result of either greater plankton abundance in the ocean or carbon being better preserved in sediments [Berner, 1991; Larson, 1991; Raymo and Ruddiman, 1992; Raymo, 1994; Derry and France-Lanord, 1996; France-Lanord and Derry, 1997; Kump and Arthur, 1997; Royer et al., 2004a; Kent and Muttoni, 2008, 2013; Lefebvre et al., 2013].

More recently (the last ~1-2.5 million years), ice core and geochemical data show that CO2 levels have varied between ~180 ppm in cold glacials (a.k.a. “ice ages”) and ~280-300 ppm in warmer interglacials [Sigman et al., 2010; Lisiecki & Raymo, 2005]. The drivers of these changes can be explained by the theory by Milutin Milanković, who found that significant changes in solar radiation received by the Earth have occurred during this period as a result of gradual changes in the Earth’s orbit (known as Milankovitch cycles). This in turn affected the uptake and release of CO2 between the atmosphere and oceans (as more CO2 can dissolve in to colder water, so a cooler planet means more CO2 is taken up by the oceans, and vice versa). Thus, natural changes in the temperature during this period probably determined changes in atmospheric CO2 (as well as in CH4) and the greenhouse effect, which acted as an amplifying feedback to those changes. Today though, it is the release of greenhouse gases from humans burning fossil fuels that are warming both the atmosphere and the ocean. Around a quarter of man-made CO2 has been taken up by the ocean so far, acting as a stabilising feedback on warming, but the rate of this uptake will decrease as the oceans get warmer making even more anthropogenic CO2 stay in the atmosphere.

Acknowledgement

Thank you to Emil V. Nilsson for starting the question and Magnus Carlbring for linking it to Researchers’ Desk.

Reference

Armstrong Mckay, David (2015) Investigating the drivers of perturbations to the Cenozoic carbon-climate system. University of Southampton, Ocean & Earth Science, Doctoral Thesis, 185pp. https://eprints.soton.ac.uk/384565/

Wednesday Zoom Lunch lesson

This week we have invited Ina-Maria Shikongo to talk at the Zoom lunch. Nicholas Eliades will be moderating:

”Undisturbed Under Paradise”

What happens in the Kavango Delta won’t stay in Kavango. As the WG III of IPCC just released and stated clearer than ever we must hurry up to phase out all fossil fuel, the Canadian oil-and gas company ReconAfrica will exploit the fragile and magic land of the Kavango Delta. Listen to Ina- Marias struggle to stop this new Ecocide.

Time: Mar 30, 2022 12:00 Stockholm

https://us02web.zoom.us/j/6639856178

Hot potato session on “The tragedy of climate change science”

“The science-society contract is broken.” is the opening of the latest article by Bruce C. Glavovic, Timothy F. Smith and Iain White and it invited us at researchers desk this week to pause and think together with the authors: What kind of scientific activity is meaningful to enable human society to learn, adapt and transform human activities as the climate crisis becomes recognizable today, and when looking at the full picture – Earth? It is indeed a fully-fledged, global tragedy we are talking about: Against better knowledge (IPCC reporting), humanity is driving the crisis, meaning that the most powerful actions you could expect (e.g. covid recovery funds) are accelerating on the same old path (bouncing back) rather than turning around (rebuild and regenerate human relations to our shared environment).

So, if the above-mentioned contract works as a metaphor for the science-society interface, this means that researchers are paid by tax money to think freely and develop the best possible science around the questions they are appointed for by the governments in the world. In return, researchers could expect that this knowledge is acted upon. What if, as with climate science, this exploding knowledge on our climate system and scientific support for the society is ending “in the void” for decades?

Where and how can we re-politicize science and address not only the failure to act and explanations for why this happen but also demonstrate where the seeds are for an alternative course of action? What kind of moratorium would invite sufficiently powerful groups to rethink and engage with the discourse and transition towards a sustainable pathway?

This is an invitation for everyone to engage with us, with each other, and question the share of responsibilities we all have to learn and transform our lifestyles. This is about renegotiating the contracts we are embedded in with policy, business and culture. Today we leave this discussion (recording is online) with a few threads for the inspired ones:

While more science does not lead necessarily to more action – there are still several scientific avenues which are promising to focus on leverage points for change:

  • The IPCC report on mitigation is based on conventional assumptions and models like social welfare being dependent on a eternally growing market – which are proven to reinforce inequality rather than sustainable well-being. Mitigation based on post-growth economy is possible and rather a question of will and power redistribution (see article by Hickel et al. 2021).
  • The need and opportunities for an incremental but radically different development of how we institutionalize values, which are underlying to all our societal functions, become apparent in the book by Maja Göpel “The great mindshift”.
  • No single person is deliberately destroying our planet’s climate – but humans are bound to act on much smaller spatial and temporal scales than the technology is providing access to few people (through cars, planes, cement, plastics). When seeing Earth as a system where human health is dependent on a healthy environment, we begin to grasp that there is no deliberate, collective, and global governance which is taking care of this human-environmental relationship at the core. Another way looking at this big picture is like watching a flock of starlings who group in amazingly beautiful formations – with no single bird driving it. While there is no single entity able to drive humanities course of action, at the same time everyone has influence to shape actions. This is called self organization in a complex adaptive system. In the discussion about the climate crisis is now the tragedy emerging or flooding over us – how do we collaborate under this ‘flood’, embrace a more humble, systemic view and ’walk the talk’ of sustainable and globally equitable lifestyle?

In conclusion for today: We agree to disagree where we see the next steps. Some of us doubt that there is this one attainable vision but there are tangible tools for sustainability we know how they work. Others see the vision of sustainability future more clearly, just barriers and opportunities on the way. Let’s go, at least the direction is clear (not the highway …).

Not to mention all the Zoom Lectures we’ve given since Corona broke out.

Debunking myths around Net-zero and climate offsets

Conversations in connection with an Researches Desk lecture sparked collective writing by 23 RD affiliated experts and scientists of one of the most impactful op-eds debunking the myths of net-zero targets and offsets. The article was first published in Sweden at DN Debatt (4 Dec 20020) and then internationally through a translated version at Climate Home News (11 Dec 2020) with further endorsements by an additional 18 international scientists. The article was spread widely and for a long time the most read feature at Climate Home News. It has clearly helped shape the discourse around this important topic. Similar views were for example recently voiced by a former IPCC chair in a widely acclaimed article in The Conversation.


Countering the Scopex solar geoengineering project set for Kiruna, Northern Sweden

After unexpected announcement of geo-engineering research plans for Sweden by a Harvard research group in December 2020, Researchers Desk provided a “Hot potato session” for its members to get informed by international and Swedish scientists about this controversial issue. This lay the ground for synchronised actions and numerous media appearances by Swedish and international scientists (see for example SvD,  Aktuellt, and Klotet) and also direct engagement with the Swedish Space Corporation. Members of Researchers Desk also played key roles in interactions with and mobilisation of civil society as well as the Saami indiengeous people. After combined, concerted pressure by these different stakeholder groups, the Swedish Space Corporation announced on 31 March 2021 that it would cancel the flight.