Gamla Stan, Stockholm. Fridays for future, Greta Thunberg. Mynttorget. Researchers Desk.

Skriken studsade mellan stenväggarna i Gamla Stan…

Romina Martin forskar i socio-ekologisk interaktion och regional tillgång till dricksvatten, vid Stockholm Resilience Centre. Sedan ett par år tillhör hon också nätverket Researcher’s Desk.

Hur kom det sig att du gick med i Researcher’s Desk?

— Det var en forskarkollega som berättade om ett nätverk som startat som ett svar på Fridays for Future’s skolstrejker. Ta med mig nästa gång, sa jag och det gjorde han.

”Ungdomarnas skrik studsade mellan stenväggarna i Gamla Stan och fick det att låta som världens gråt. Det gick rakt in i hjärtat!”

Då hade Romina Martin redan drabbats av det hjärtskärande i ungdomarnas desperata kamp för att få vuxenvärlden att inse nödläget. Som forskare visste hon att de hade rätt.

Det var i samband med den globala skolstrejken i maj 2019, som Romina Martin första gången medverkade vid Researcher’s Desk-bordet i Kungsträdgården i Stockholm, tillsammans med ett tiotal andra forskare från olika vetenskapliga fält. Syftet med närvaron var att backa upp ungdomarna och kunna ge vetenskapligt underbyggda svar på frågor från både de unga och en vuxnare allmänhet.

Men närvaron i Kungsträdgården och sedan fredagarna på Mynttorget och pandemiårets digitala möten visade sig bli minst lika lärorik för forskarna själva.

— När man står på gatan och pratar med folk ansikte mot ansikte blir det så mycket tydligare och direktare. Man ser direkt hur missförstånd uppstår och var kunskapsluckorna finns.

— I andra vetenskapliga sammanhang träffar man människor som tillhör samma lilla bubbla som man själv, likasinnade som förklarar saker för varandra de redan känner till. Men att få prata om sin forskning med förbipasserande på gatan, det är en riktig kommunikationsövning.  Som när man får svara en 8-årig flicka som undrar vad hon kan göra för att rädda klimatet.

”Oh Shit-moment”

Många som engagerar sig för klimatet har upplevt ett tillfälle då de insåg situationens allvar, ett slags ”oh shit-moment”.

Hur såg det ut för dig?

— På en vetenskaplig nivå kom det gradvis. När jag doktorerade för tio år sedan var det redan ganska många som forskade på klimatet, jag tänkte att det var lite av en hajp och det var inget för mig. Jag ville studera något mer nishat.

Sedan hände något…

— Två saker. Det första var mötet med författaren till ”The Limits to Growth”, Dennis Meadows. Han visade att vetenskaplig kommunikation inte räcker. Det räcker inte att skriva en artikel om läget och publicera den i en tidning som hamnar i brevlådan hos folk. Man måste hitta andra vägar att göra vetenskapen mer tillämplig.

Och det andra?

— Det var en fredag vid Mynttorget, i mars 2019, där jag cyklade på väg mot Mynttorget. Ungdomarnas skrik studsade mellan stenväggarna i Gamla Stan och fick det att låta som världens gråt. Det gick rakt in i hjärtat! Det var ett djupt skrik till vuxenvärlden att ta sitt ansvar för deras framtid.

Romina Martin var bara en av alla förbipasserande då, en besökare.