Niclas Hällström är grundare av CEMUS vid Uppsala universitet och leder idag WhatNext? som utforskar idéer och sammanför olika aktörer kring miljö- och utvecklingsfrågor. Han är också med i nätverket Researchers’ Desk.
Varför är du med i Researchers’ Desk?
— Jag tror jag var med från ett ganska tidigt skede…
Det började med en skidresa i norska Lyngen, berättar Niclas Hällström. En skidresa som också var ett slags tankesmedja. En grupp skidåkande forskare och aktivister turade och pratade om klimatet och bland annat om det sneda i att det var ungdomarna som förstått allvaret i klimatkrisen, medan vuxenvärlden bara kör på, med skygglapparna uppe.
— Vi insåg att vi behövde hitta ett sätt att som forskare våga ta mer plats, och ge vetenskapligt stöd till de rörelser som samtidigt formerade sig. Vi var överens om att forskarsamhället generellt har tenderat linda in sina budskap så att allvaret i situationen inte uppfattats. En av deltagarna, Toya Westberg (idag verksamhetsledare för Researchers’ Desk) kläckte idén att skapa en plattform för forskare och andra experter att helt enkelt kliva fram och backa upp de som nu höjde rösten.
Ett bredare nätverk
Niclas Hällström gillade också tanken på ett nätverk som samlar människor från olika håll, forskare från olika ämnesområden och universitet, men också andra med värdefulla kunskaper att dela med sig av, alla med sina erfarenheter och sin kompetens.
— Min erfarenhet är att det är idéer som förändrar världen. Men det räcker inte med att man sitter med goda idéer själv, de utvecklas och får kraft i mötet med andra.
— Nätverket ger också en gemenskap. Vi brottas alla som individer med känslan av att det är jäkligt knepigt detta. Genom Researchers’ Desk stärker vi varann, ger inspiration och hittar nya vägar framåt, vilket är ovärderligt. Verkligen jätteviktigt.
Oh shit-moment…
Många klimatengagerade hänvisar till ett ögonblick, ett slags ”oh shit-moment” då de verkligen insåg krisens allvar. Hur såg det ut för dig?
— För min del inträffade det nog redan i högstadiet, eller gymnasiet. Det var då jag började lägga ihop pusselbitarna och insåg vartåt världen är på väg. Klimatfrågan fanns där redan då, men det handlade lika mycket om överexploatering, överkonsumtion, hotet mot biodiversiteten, förgiftning, försurning, ojämlikheter och inte minst orättvisorna mellan Nord och Syd. Jag förstod att för många var detta överlevnadsfrågor här och nu, och att det snart skulle bli det för alla om vi inte ställde om samhället på djupet.
Ännu allvarligare blev det när Niclas Hällström kom till universitetet, i slutet av 1980-talet.
— Ingen annan verkade vilja rädda världen. Det var mest ”nationer” och fest. Men varför fanns ens universitet, om inte för att bygga kunskap för att rädda världen, tänkte jag, var fanns kurserna om de viktiga frågorna? Det verkade som att universiteten bidrog mer till problemen än lösningarna.
Kanalisera frustrationen…
Niclas Hällström var nära att krascha av känslan att bära hela världens framtid på sina axlar. Men frustrationen ledde istället till att han initierade ett studentdrivet tvärvetenskapligt program på Uppsala universitet, som är aktivt än i dag, CEMUS, Centrum för miljö och utveckling.
— Den där krisen definierade hela min fortsatta existens och gav mig riktning, mening och kraft. Jag kan inte tänka mig något mer meningsfullt och stimulerande än det brinnande engagemanget i miljö- och utvecklingsfrågor jag haft sedan dess.
— Jag behöver inte befinna mig i den emotionella krisen längre, men den finns alltid där som en slags klangbotten och ger också en positiv kraft.